Utställning i Domkyrkan 14/1-4/2
Fading stories
Söndag 14 januari öppnar utställningen Fading stories som består av intervjuer med personer som överlevde förintelsen. Här finns porträttfoton och vittnesmål i form av inspelningar och kortare citat. Bakom utställningen står fotograf och författare Sanna Sjöswärd. Här kan du lyssna på vissa av berättelserna som just nu inte fungerar på Svenska kyrkans hemsida.
Här kan du lyssna på resten av berättelserna: www.svenskakyrkan.se/fading-stories
Peter BF
Född 23 maj 1935 i Ostrava, forna Tjeckoslovakien (idag Tjeckien).
”När jag kom in såg jag en kvinna sittandes mot väggen och hon hade någonting runt halsen. Även om jag var nio år så förstod jag att hon hade hängt sig. Jag rusade ut och sa till de andra barnen – och vi sprang till sjukhuset. Det visade sig att kvinnan inte var död än. De väckte henne till liv. Hon blev så arg, för att man inte lät henne dö. För hennes son hade skickats iväg dagen innan, och hon försökte ta sitt liv.”
Hedi Fried
Född 15 juni 1924 i Sighet, Rumänien (Transsylvanien). Syster till Livia Fränkel.
”Vattnet tog slut, vi fick inget nytt. Avträdeshinken rann över. Människor dog i vagnarna. Det tog tre dagar och tre nätter innan vi var framme i Auschwitz. När vi kom ner på perrongen fördes män till höger och kvinnor till vänster. Jag hann inte ens krama om min far för de slog alla som rörde sig för långsamt.”
Olly Grün
Född 20 februari 1930 i Estar, Ungern.
”De ickejudiska föräldrarna tyckte inte om att deras barn lekte med mig eftersom jag var judinna. Redan från skoltiden har jag känt den oerhörda ensamheten. Ensam judinna i den där hålan och ensam i skolan. Jag var inte populär och jag fick aldrig vara med i deras julspel. Det var min dröm att delta.”
Gustav Kadelburger
13 juni 1929 Budapest, Ungern - 11 juli 2019 Stockholm, Sverige. Bror till Kate Wacz.
”Och när morgonen kom, då beordrades alla igen att gå ner till gården, och där startade selekteringen. Jag var då 15 år och jag försökte krympa ihop så mycket det gick för att vara kvar tillsammans med min mor och syster, och inte separeras från dem. Mödrar, barn och åldringar fick marschera till ghettot. Männen kom aldrig mer tillbaka. De blev förmodligen skjutna vid Donaustranden.”
Zsuzsanna Reich
Född 15 september 1936 i Budapest, Ungern.
”Barnhemmet rymde kanske 100 barn, och vi var kanske 300-400. Vi var tre, fyra barn som sov på samma brits. Det fanns ingen riktig toalett – barnen kissade på sig och maten var hemsk. Min kusin och jag hörde att de skulle tömma ’de där barnhemmen’. Vi sa att vi skulle fly – vi var inte gamla – men vi blev upptäckta och tillbakadragna till barnhemmet.”
Liesl Wallin
Född 1 februari 1925 i Bamberg, Tyskland.
”Jag var sex år och minns hur SS-män marscherade och sjöng utanför huset där vi bodde i en lägenhet. Min morbror Fritz bodde med min mormor och blev av misstag inte hämtad. Han levde fram tills tyskarna kom till Belgien och hittade honom på en spårvagn, tror jag. Jag har ett kort med en hakkors-stämpel som visar att han dog i Auschwitz, där han inte var mer än några dagar.”
Jerzy Wasserman
23 oktober 1927 Lodz, Polen – 8 mars 2019 Stockholm, Sverige.
”Tre dagar efter krigsutbrottet 1939 väcktes vi av ett larm, ett riktigt larm, och vi hörde bomberna falla. Mina föräldrar bestämde att vi måste fly från Lodz. Det var en chaufför som körde bussen med min familj och våra släktingar: min mormor, min faster och min moster. Chauffören somnade vid ratten vilket resulterade i att bussen välte i diket och slog mot ett träd.”